Bioskinn, en bra idé
	Mösseberg 1946 Historien om vad som skulle komma att utvecklas till mitt företag Bioskinn började när jag var tre år. Jag bodde med min familj i Stockholm och vi skulle resa till Falköping och hälsa på mormor, morfar och släkten. Det var vinter. Pappa ville att jag skulle vara fin! Han hade köpt en begagnad vit fårskinnspäls till mig. Jag minns att ullen var smålockig. Det hörde ett vackert färggrant mönstrat skärp till och jag var klädd i vita damasker och en vit kaninskinnsmössa med flanellfoder. Barndom på Fårö Fårö-lamm med lammunge Som barn var jag på Fårö på somrarna. Familjen som jag var hos levde ännu ett ålderdomligt liv med självhushåll, vilket innebar att där fanns en stor kunskap om hur allt togs tillvara av vad gården och naturen gav. När vi barn var ute på äventyr i markerna hade vi ofta en tom sockerpåse med i fickan, för om vi hittade någon ull som lammen hade rivit av sig plockade vi med oss den hem i påsen. Tant Vivan spann och stickade. Till jul ett år kom en varm o go´ grå mössa som luktade Fårö ull! Jag hade en växtpress med i bagaget, mitt intresse och min nyfikenhet för vad som växte i naturen fanns redan då. Jag pressade växter, skrev upp namnen och samlade mina Fårösommarskatter! Alla växter fick också sina latinska namn på etiketten, ibland hette någon ”tinctoria” eller ”officinalis” i efternamn. Namn som jag senare skulle förstå betydde att det var nyttoväxter bl a till färgning, garvning och läkemedel. Skoltiden Gesällbrevet 1966 I skolan hade jag turen att ha duktiga slöjdfröknar, alla lärde mig grunderna i sömnad, stickning och broderi. När jag växte upp utvecklade jag ett intresse för hantverk och konst och som uppmuntran fick jag A i teckning i slutbetyget. Mycket optimistiskt sökte jag till Konstfackskolans textillinje men kom inte in. Jag minns att jag mycket bestämt sa till rektor Stavenov; - ”då skall jag lära mig ett hantverk”. Det var ett enkelt val eftersom det finns många duktiga hantverkare inom flera områden i vår familj. De var trygga och bra referenser. Jag blev klänningssömmerska och tog mitt gesällbrev. Egen undervisning Sländor, slöjdade av Rolf Junestrand 1975 1972 var ett viktigt år; på sommaren gick jag en växtfärgningskurs i Härjedalen för en lärare i textil från Carl Malmstens Capellaskolan. Jag fick omsätta mina botaniska kunskaper till att praktiskt använda dem i det fascinerande arbetet med att färga ullgarn! Steget till att börja studera ull var inte långt. Tillsammans med min bästa slöjdväninna, slöjdkonsulenten Marie Lenti gjorde vi ett stort arbete om ull. Med vår nyfikenhet, skaparkraft och glädje så tillägnade vi oss allt vi kunde hitta att lära om ull. Vi testade våra kunskaper en sommar på en ”spånadskurs” för textilingenjören Brita Tyrefors som hölls på Ekshäradsgården på Skansen i Stockholm och stolta kunde vi konstatera att vi som autodidakter hade lärt oss det mesta. Under flera år så var jag en av många som hade den stora glädjen att få undervisa i växtfärgning och ullkunskap i studieförbundens regi. En stockholmska som garvar renskinn! 1974 fick jag ett erbjudande av textilläraren Berta Franzén på Kristofferskolan att följa med till Västerbotten för att hjälpa henne med kursverksamhet under några somrar. Jag kom då vid flera besök i Ammarnäs att lära känna samer och deras levnads- och hantverkstraditioner. Vid en fjällvandring en sommar besökte jag en renkalvmärkning, där en kalv blivit ihjälsprungen. Jag bar den döda kalven till en av renskötarna och undrade vad som skulle hända med kalven. ”Den som hittar en död kalv, får skinnet” sa han! Jag hade Carl Linnés ”Lapplandsresa” i min ryggsäck och där hade jag läst ett recept som beskrev hur samerna garvade sina renskinn. Jag var gäst i ett närbeläget sameviste så där garvade jag skinnet efter receptet med utmärkt resultat till allas förundran. En stockholmska som garvar renskinn! Så här skrev Linné: Skinnberedningskurs Jag hade nu en bred textil kunskap i allt från sömnad, vävning, ull och tovning. Jag kände till växternas egenskaper som nyttoväxter till växtfärgning och barkgarvning av renskinn, men jag saknade kunskapen om beredning av pälslammens skinn. 1984 deltog jag i en skinnberedningskurs på Hemslöjdens kursgård Sätergläntan där slöjdkonsulent Karin Lundholm var lärare. Samma år flyttade jag med min familj till Fårö där all kunskap en gång hade börjat ta form för mig som barn och började att bereda pälslammskinn till avsalu. Sedan dess har jag handberett många hundra gotländska pälslammskinn och haft många skinnberedningskurser. Jag har lärt mig vad ett lammskinn är. Bioskinn startar 2003 Min idé är att vegetabilgarva pälslammskinn Vegetabilgarvat ull- och mockafärgat pälslammskinn, 7 mm klippt ull Idag jag har fått användning av mina fördjupade kunskaper om skinn och om våra många olika nyttoväxters användning till garvning och färgning. Efter att ha provat kunskaperna hos alla berederier och garverier i Sverige men inte funnit tillräckliga kunskaper. Eftersom jag behövde ett garveri med stor produktion och erfarenhet av vegetabilgarvning så vände jag mig ut i Europa. Det första garveriet låg i norra Italien där de hade en stor produktion av vegetabilgarvade Merinoskinn. Resultaten av vegetabilgarvning med garvämnet Tara var blandade, den kinkiga gotländska pälsullen visade sig kräva en annan kunskap än den från den stora fårrasen Merino. Den italienska färgaren var dock en mästare! Garveriet konkurrerades ut av kinesiska garverier och gick i konkurs. Jag fann då ett litet garveri i garveristaden Alcanena i Portugal. Garvaren var uppvuxen och skolad hos sin farbror som var garvare och ägare till ett stort och berömt garveri i Lissabon. Hos honom hade han fått de kunskaper som jag behövde. Vi hade tillsammans ett underbart samarbete med ett internationellt forskningslaboratorium där vi fick feedback på garvningsprocessen. Målet var att göra ett vegetabilgarvat gotländskt päls- och nappalammskinn där kemikalierna skulle vara biologiskt nedbrytbara. Vi garvade både naturfärgade och färgade nappaskinn, naturgrå pälsskinn, ull- och mockafärgade. Allt lyckades bra men en sommar under en värmebölja så brann eukalyptusskogen utanför garveriet, elden spred sig och allt brann upp, skinn, maskiner hus, allt! Den utomordentligt skicklige garvaren har idag slutat att garva skinn! Jag hade under ett par år en fortsatt kontakt med två andra garverier i Portugal, men resultaten och villkoren blev aldrig de samma. Alla skinn kommer från skickliga fåruppfödare på Gotland, jag köper dem råa på hösten och de sänds under höst och vinter till garveriet Donnia Skinn AB. Under senare år har jag fått förtroendet att undervisa på Gotlands Folkhögskola där jag fått dela med mig och lämna över mina erfarenheter och kunskaper om färgning, ull och skinn. Jag får stor uppmuntran av alla de som vill prova att arbeta med de vegetabilgarvade skinnen och många underbara produkter har kommit till. Mina bästa kunder är miljömedvetna småbarnsföräldrar. Framtiden Idag så har Tome Ugrinovski med sin familj en produktion av pälsskinnsberedning i deras företag Donnia Skinn AB i Tranås med garveri i Bosnien. Han har lång erfarenhet av arbetet med de gotländska pälslammskinnen, han är kemist, tekniker och garvare, en duktig företagare och framsynt nog att komplettera sin produktion med att Tara-garva pälsskinnen nu när hela världens garverinäring är tvungen att se över sin miljöbelastning. Hos Donnia Skinn AB får jag alla de garantier ett Bioskinn behöver. En produktion av vegetabilgarvade skinn har stora miljöfördelar på många sätt, mest påtagligt i produktionen och som produkt. Garvningsmetoden är urgammal och väl beprövad, kombinerad med ny teknologi och de nya miljökraven blir det framtidens metod och det gotländska pälslammskinnet blir biologiskt nedbrytbart Snevide i Havdhem Eva Samuelsson www.bioskinn.se Bioskinn, tel: 0498-48 14 51, e-post: eva.samuelsson (at) bioskinn.se